Sidensvans
Bombycilla garrulus (Linnaeus, 1758)

Sidensvans Ron Knight

Texter: Tove von Euler, Ulf Johansson CC-BY


Klassificering

(Endast en art i släkte Bombycilla.)
Rödlistestatus i Sverige: Livskraftig (LC) 

Beskrivning

Sidensvansen är en av våra mest kända vinterfåglar. Den känns lätt igen på sin brokiga färgteckning, tydliga huvudtofs och ringande läte. Beståndet har ökat de senaste trettio åren och uppskattas till omkring 80 000 häckande par (2012).

Biologi

Längd 19 cm.
Ovansidan är jämnt beige och undersidan gråbrun. Undergumpen är brunröd. Sidensvansen har svart ögonstreck, svart hakklapp och en rödbrun, kraftig huvudtofs. Vingarna är brokigt tecknade i gult, vitt, svart och rött och stjärten är gråsvart med gula spetsar. Honan liknar hanen, men är mindre kontrastrik.

Habitat

Häckar i grandominerad blandskog i stora delar av Norrland.

Migrering

Flyttningen styrs av näringstillgång och beståndsstorlek. Sidensvansen flyttar normalt till södra Sverige i november-december, men kan vissa höstar nästan helt utebli. Andra år kan de istället uppträda långt söderut i Europa.

Födoval

Födan består under sommaren framförallt av insekter som fångas i luften likt flugsnappare. Under resten av året utgörs födan främst av bär, framförallt rönnbär. Bären passerar snabbt igenom matsmältningen och blir inte helt nedbrutna. Sidensvansen fyller på så vis en viktig funktion som fröspridare för flera träd och buskar.

Beteende

Ses vintertid normalt i stora flockar som gärna uppehåller sig i städer och äter bär i träd och buskplanteringar. Lockätet är ett karakteristiskt klocklikt ringande.

Fortplantning

Boet placeras ofta i en ung gran, ute på en gren eller inne vid stammen. Boskålen består av skägglav, kvistar och strån. Honan lägger 5-6 ägg, som hon ruvar i 14 dagar. Ungarna matas av båda föräldrarna och lämnar boet efter 15-17 dagar.

Utbredning

Arten förekommer i norra delen av barrskogsbältet från Skandinavien genom Ryssland och vidare in i Nordamerika.


Mediafiler på webben
Läs mer