Ringduva
Columba palumbus Linnaeus, 1758

Texter: Tove von Euler, Peter Nilsson

---

Beskrivning

Ringduvan är vår största duva och känns lättast igen på sitt karakteristiska läte och på de vita halsfläckarna som liknar en ring och på de vita vingbanden. Arten har ökat i antal under senare år och i södra Sverige har den i allt större utsträckning anpassat sig till att häcka även i stadsmiljöer. Beståndet uppskattas till omkring 980 000 häckande par (2012).

Biologi

Längd 41 cm.
Kroppen är blågrå, med vinrött bröst och vita halsfläckar som omges av grönskimrande fjädrar. Vingpennorna är brunsvarta och stjärten har ett mörkt ändband. Ungfåglarna saknar de vita halsfläckarna. I flykten syns vingöversidornas vita halvmånformade vingband.

Habitat

Ringduvan häckar i en stor del av Sverige, talrikast i de södra och mellersta delarna samt längs Norrlandskusten. Arten häckar i skogsmiljö, både i granskog, blandskog och ren lövskog.

Migrering

Flyttar i september-oktober till västra och sydvästra Europa och åter-vänder som regel i april. Under senare år har den börjat övervintra i sydligaste Sverige.

Födoval

Födan består mestadels av bokollon, ekollon, spannmål, bär, frukter, ärtor och gröna växtdelar, men även av sniglar, maskar och larver.

Beteende

Förekommer i många olika miljöer, som skogar, parker och trädgårdar. Under hösten samlas ringduvorna ofta i stora flockar, med flera hundra individer.

Fortplantning

Boet byggs av honan av material som hanen hämtar. Honan lägger två ägg som ruvas av båda föräldrarna i 16-18 dagar. De glansigt vita äggen är ca 45 mm långa och 30 mm breda. Ungarna lämnar boet efter 3-4 veckor.

Utbredning

Arten förekommer i hela Europa, Island undantaget, samt i delar av Nordafrika och Asien.

---