Turkduva
Streptopelia decaocto (Frivaldszky, 1838)

Texter: Tove von Euler, Peter Nilsson

---

Beskrivning

Turkduvan är relativt sällsynt i Sverige. Första fyndet gjordes 1949 och arten spred sig sedan snabbt i nästan hela landet. Beståndet har minskat på senare tid och idag häckar omkring 3100 par i landet (2012).

Biologi

Längd 32 cm.
Kroppen är enhetligt ljust gråbrun med ett vitkantat svart band tvärs över nacken. Den långa stjärten har vita sidor. Undersidan av stjärten är svart på den inre halvan och vit på den yttre. Vingpennorna är brunsvarta och de yttre vingtäckarna skiftar i blått. Ungfåglarna liknar de vuxna men saknar det svarta nackbandet. 

Habitat

Turkduvan häckar i södra och mellersta Sverige och är starkt knuten till tätorter.

Migrering

Arten är huvudsakligen en stannfågel, men unga fåglar kan förflytta sig och ibland kolonisera nya områden. Kortare flyttningar kan också göras vid bristande födotillgång.

Födoval

Födan består bland annat av frön och groddar, gröna blad och rester efter människor t.ex. bröd. I enstaka fall äter turkduvan även insekter och andra smådjur.

Beteende

Turkduvan förekommer nästan uteslutande i tätorter, gärna med äldre bebyggelse och trädgårdar, alléer och parker. Arten ses ofta tillsammans med tamduvor, och samlas vintertid vid t.ex. spannmålssilor för att plocka spillsäd. 

Fortplantning

Paret håller ihop under en häckningssäsong. Hanen och honan hjälps åt att bygga boet, som utgörs av en enkel plattform i ett träd eller en buske men ibland även ovanpå en byggnad. Honan lägger 2 ägg, som ruvas, huvudsakligen av honan, i 14-16 dagar. Ungarna lämnar boet efter 18-20 dagar. Paret har oftast 2-4 kullar under en häckningssäsong.

Utbredning

Turkduvan förekommer i Norge, Finland, stora delar av Centraleuropa, samt i Asien i ett stråk via Indien till Kina.

---