Slaguggla
Strix uralensis Pallas, 1771

Texter: Tove von Euler, Ulf Johansson

---

Beskrivning

Slagugglan är Hälsinglands landskapsfågel. Tack vare utsättning av särskilda holkar har beståndet ökat i södra delen av utbredningsområdet de senaste 30 åren. Antalet häckande par uppskattas till omkring 2700 (2012).

Biologi

Längd 60-62 cm. Vingbredd 124-134 cm.
Slagugglan känns igen på sin storlek, sitt ljusgrå ansikte med gul näbb och relativt små, svarta ögon. Ovansidan är brungrå med mörka streck och undersidan är ljus med mörkbruna längsgående streck. Vingarna är tydligt bandade på ovansidan och stjärten har mörkbruna band mot ljus bakgrund. Honan är betydligt större än hanen.

Habitat

Häckar i barrskog, ofta i anslutning till myrar och hyggen, och i Sverige främst i kustnära områden i de norra delarna av landet. Utbrednings-området sträcker sig från Värmland, Västmanland och Uppland och norrut. 

Migrering

Stannfågel.

Födoval

Födan består främst av vattensork och åkersork, men även av en del fåglar och näbbmöss.

Beteende

Slagugglan visar sig mest vid boplatsen och känns oftast igen på lätet, som består av ett djupt hoande följt av en kort paus och ytterligare två hoanden. I flykten kan den påminna om en ormvråk men den flyger med betydligt djupare vingslag. 

Fortplantning

Slagugglan är mycket beroende av tillgången på sork och under dåliga sorkår kan häckningen ofta utebli. Arten häckar i trädhåligheter, i gamla rovfågelbon eller i uppsatta holkar. I slutet av mars eller början av april lägger honan mellan 1 och 6 ägg (vanligen 2-4), som hon ruvar i 31-34 dagar. Ruvningen påbörjas med första eller andra ägget. Ungarna lämnar boet efter 34-35 dagar och är flygfärdiga efter ytterligare ca 5 dagar. Därefter stannar de hos föräldrarna ytterligare ett par månader.

Utbredning

Arten förekommer i stora delar av det nordliga barrskogsbältet i Europa och Asien österut till Stilla Havet och Japan.

---