Kricka
Anas crecca Linnaeus, 1758

Texter: Tove von Euler, Peter Nilsson

---

Beskrivning

Krickan är vår minsta andfågel och förekommer i hela landet men är vanligast i Norrland. Hanen har ett karakteristiskt läte, vilket har gett arten dess namn. Det svenska beståndet uppskattas till omkring 100 000 häckande par (2012).

Biologi

Längd 34-38 cm.
Hanen i praktdräkt (november-maj) har rödbrunt huvud med gröna sidor som ramas in av en smal gulaktig kant. Bröstet är brunfläckigt och kroppssidan fint gråspräcklig med ett vitt, vågrätt streck. Undergumpen har gräddgula sidor med svarta kanter. Både hanen och honan har en grön vingspegel med vita kanter. Honan är i övrigt brunspräcklig med grå näbb, ofta lite orange vid näbbasen. Ungfåglar liknar honan, men är något mörkare i färgen.

Habitat

Krickan häckar både vid kusten och vid insjöar i en stor del av Sverige, särskilt talrikt vid myrar i Norrlands inland.

Migrering

Flyttar i september till södra och västra Europa och återvänder i april.

Födoval

Krickan är allätare och födan består bland annat av insekter, snäckor, små kräftdjur, alger och vattenväxter.

Beteende

Ses ofta parvis eller i flock både vid kusten och i alla typer av sjöar. Allra vanligast är krickan i näringsrika fågelsjöar, där man kan se stora flockar. Arten söker föda genom att filtrera i gyttjan med näbben, simma med huvudet under vattnet eller tippa framdelen ned i vattnet.

Fortplantning

Paret håller ihop under en häckningssäsong. Boet utgörs av en grund hålighet täckt av mörkt dun och väl gömd i vegetationen nära vattnet. Honan lägger 8-11 ägg som hon ruvar i 21-23 dagar. Äggen är gräddvita och ca 45 mm långa och 31 mm breda. Ungarna är flygfärdiga efter 25-30 dagar.

Utbredning

Arten har en vidsträckt nordlig utbredning i Europa, Asien och i Nordamerika (räknas ibland som egen art).

---