Större strandpipare
Charadrius hiaticula Linnaeus, 1758

Texter: Tove von Euler, Peter Nilsson

---

Beskrivning

I Sverige förekommer två underarter av större strandpipare: den nordliga, C. h. tundrae, som häckar i fjällen och Norrlands inland och som är något mindre än den sydliga, C. h. hiaticula, som häckar längs kusterna. Totalt häckar omkring 15 000 par i landet.

Biologi

Längd 19 cm.
Större strandpiparen är en liten, kompakt vadare med svart ansiktsmask, vit panna, brett svart band över hjässan och vit halsring. Näbben är orange med svart spets och benen orangea. Ovansidan är gråbrun och undersidan vit. I flykten syns ett par vita vingband. Honan är mindre kontrastrik än hanen. I vinterdräkt är näbben mindre markant tecknad och huvud- och bröstteckningarna är bruna. Hos ungfåglar saknas det svarta bandet över hjässan och bröstbandet är avbrutet. De har dessutom helt mörk näbb.

Habitat

Den nordliga underarten häckar i fjällen och i Norrlands inland, t.ex. på torra sjöbottnar vid kraftverk, medan den sydliga häckar längs sandiga och steniga stränder vid kusten.

Migrering

Flyttar i juli-september till Västeuropas kuster. Nordliga fåglar flyttar ända ner till tropiska Västafrika. De sydliga återvänder i mars-april och de nordliga i maj. 

Födoval

Födan består av mindre insekter och vid kusterna även av havsborstmaskar, kräftdjur och blötdjur.

Beteende

Den större strandpiparen ses ofta löpande på vadarstränder under hög- och eftersommar. Den känns också ofta igen på sitt tvåstaviga lockläte.

Fortplantning

Hanen förbereder lämpliga bogropar och honan väljer ut en av dem. I maj lägger honan 4 ägg som ruvas av båda föräldrarna i 24-25 dagar. Äggen är beigea med mörkbruna eller svarta fläckar och ca 33 mm långa och 24 mm breda. Ungarna lämnar boet direkt och vaktas av föräldrarna. De är flygfärdiga efter 25 dagar.

Utbredning

Utbredningen sträcker sig från norra Europa österut till Berings sund, inklusive Island, Svalbard, Grönland och arktiska Kanada.

---