Ädelguldbagge
Gnorimus nobilis (Linnaeus, 1758)
Texter:
Stanislav Snäll
Trivialnamn
Klassificering
- Familj: Scarabaeidae bladhorningar
- Underfamilj: Trichiinae
- Släkte: Gnorimus
- Art: Gnorimus nobilis ädelguldbagge
Liknande taxa
Förväxling kan ske i första hand med Gräsgrön- och Olivgrön guldbagge Cetonia aurata och Protaetia cuprea som har liknande eller identisk färg och storlek. Även kroppsformen påminner om dessa två arter. Ett säkert kännetecken är att ädelguldbaggen har mycket långa tarser – minst lika långa eller längre än skenben; på alla andra svenska guldbaggar är tarserna betydligt kortare än skenbenen. Ädelguldbaggen har en skutell som är kortare än bred, övriga svenska guldbaggar har betydligt större skutell som är tydligt längre än bred. Ett annat säkert sätt att skilja ädelguldbaggen från ovan nämnda guldbaggar är att dessa andra arter har en inbuktning (utskärning) på täckvingarnas sidokants främre del (där de sticker ut sina flygvingar för att flyga med stängda täckvingar). Ädelguldbaggen saknar denna utskärning och därför kan den enbart flyga med öppna (utsträckta) täckvingar.Beskrivning
15 – 18 mm stor, hela kroppen är starkt metalliskt färgad, oftast grön ibland med brons- eller rödaktig nyans och med spridda små vita fläckar i form av marmorering. Ibland kan dessa vita fläckar vara starkt reducerade eller helt ha försvunnit. Kroppen är robust och kompakt med smala och långa ben. Tarser på alla ben är minst lika långa som tibier. Hanarnas mellersta benpars tibier är kraftigt böjda, honornas är raka. Ovansidan är så gott som kal; endast i bakre hörn på halsskölden kan det finnas lite hår eller några långa borst. Huvudet är ganska litet, tydligt smalare än halsskölden, över hela ytan mycket tydligt punkterad. Halsskölden är något bredare än lång, smalare fram än bak, med en tydlig mittfåra, punkterad över hela ytan, i mitten av halsskölden är punkterna finare och glesare. Skutellen är bredare än lång, tätt punkterad. Täckvingarna är bara något längre än tillsammans breda, punkterade över hela ytan, men med varierande storlek och täthet på punkter. Pygidium (bakkroppens sista segment som inte täcks av täckvingar) är stor och välvd, hos hanar finns enbart svag antydan till två bulor, hos honor tydliga bulor och upphöjningar. Skalbaggens hela undersida har täta och långa borst och hår.Biologi
Skalbaggens larver utvecklas i levande ihåliga lövträd i svart mulm inuti stammar och grövre grenar. I Sverige utvecklas arten framför allt i ek, men påträffas även i bok och lind. Arten föredrar starkt solexponerade träd. De kläckta skalbaggarna flyger varma sommardagar och besöker blommor, bl.a. hagtorn, fläder och andra blommande växter.Utbredning
Arten följer ekens utbredning. Från Skåne till nedre Dalälven, även på Gotland och Gotska Sandön.
Artportalen
