Stenfalk
Falco columbarius Linnaeus, 1758

Stenfalk hona Don Faulkner

Texter: Tove von Euler, Peter Nilsson CC-BY


Rödlistestatus i Sverige: Nära hotad (NT) 

Beskrivning

Stenfalken är den minsta av våra falkar. Den häckar främst i landets norra delar, men förekommer även på Öland och Gotland. Beståndet uppskattas till 6200 häckande par (2012).

Biologi

Längd 25-30 cm. Vingspann 50-65 cm.
Hanen har blågrå ovansida, med och antydan till rostfärgat nackband, ett diffust mustaschstreck och mörka vingspetsar. Även stjärten är blågrå, med ett mörkt ändband och en vit bård längst ut. Undersidan är rostfärgad och fint mörkstreckad och strupen är vit. Honor och ungfåglar har gråbrun ovansida och ljus, kraftigt mörkstreckad undersida. Stjärten är tvärbandad.

Habitat

Häckar i barrskog och fjällterräng i norra delen av Sverige, samt på Öland och Gotland.

Migrering

Flyttar i augusti-november till västra Europa och återvänder i mars-april. Ett fåtal kan övervintra på slätter i södra och mellersta Sverige.

Födoval

Födan består främst av småfåglar, men under goda gnagarår kan stenfalken också ta sorkar och lämlar. Även insekter kan ibland ingå i födan.

Beteende

Stenfalken jagar med snabba vingslag tätt över marken, på jakt efter småfåglar. Arten visar sig under flyttning mest i slättbygder och vid kuster i södra Sverige.

Fortplantning

Häckar i ett gammalt kråkbo i ett träd eller på en klipphylla, ofta på ganska låg höjd. Honan lägger 3-5 ägg, som ruvas av båda föräldrarna i 28-32 dagar. Äggen är beige eller rödbruna med mörkare fläckar och ca 39 mm långa och 30 mm breda. Ungarna lämnar boet efter 28-32 dagar och blir oberoende efter ytterligare en månad.

Utbredning

Stenfalken häckar på de Brittiska öarna, i Baltikum, i Ryssland och österut till Stilla havet. Arten förekommer även i norra Nordamerika.


Mediafiler på webben
Läs mer