Ärtsångare
Sylvia curruca (Linnaeus, 1758)

Texter: Tove von Euler, Thord Fransson

---

Beskrivning

Ärtsångaren känns igen på det grå huvudet och den vita strupen. Namnet kommer troligen av att sången liknar ljudet av en torr ärta skakad i en burk. Uppskattningsvis häckar omkring 250 000 par i Sverige (2012).

Biologi

Längd 13,5 cm.
Ovansidan och vingarna är brungrå och undersidan ljus. Huvudet är grått med antydan till mörk ansiktsmask och strupen och halsen är vita. Benen är svarta.

Habitat

Häckar i skogsbryn, buskmarker och trädgårdar i hela landet utom längst i norr, dock vanligast i södra och mellersta Sverige.

Migrering

Flyttar i augusti-september via östra Medelhavsområdet till östra Afrika norr om ekvatorn och återvänder i april-maj.

Födoval

Födan består av diverse insekter, t.ex. små fjärilar, bladlöss och larver, som plockas i buskar och träd. Under hösten består födan även av en del bär.

Beteende

Ärtsångaren är ofta svår att betrakta på nära håll, där den hoppar runt i täta snår och buskar. Den uppmärksammas oftast på sina läten. Sången är en kort, entonig, skallrande ramsa och locklätet är ett hårt tcheck.

Fortplantning

Det skålformade boet byggs av strån och placeras oftast på låg höjd i en buske eller ett lågt träd. Honan lägger 4-6 ägg, som ruvas av båda föräldrarna i 11-14 dagar. Äggen är beigevita med grålila och bruna fläckar och ca 17 mm långa och 12 mm breda. Ungarna stannar i boet i 11-12 dagar. Under denna tid matas de av föräldrarna.

Utbredning

Utbredningen sträcker sig från Storbritannien österut i ett brett bälte till Mongoliet och Kina.

---