Storspov
Numenius arquata (Linnaeus, 1758)

Storspov Jason Thompson

Texter: Tove von Euler, Peter Nilsson CC-BY


Klassificering

Rödlistestatus i Sverige: Nära hotad (NT) 

Beskrivning

Storspoven var tidigare ett vanligt inslag i öppna kulturmiljöer, men beståndet har minskat kraftigt på senare tid. Beståndet uppskattas till omkring 9000 häckande par (2012).

Biologi

Längd 50-60 cm.
Storspoven är den största bland spovarna och har en mycket lång böjd näbb och långa ben. Fjäderdräkten är spräckligt gråbrun, med en vit kil från övergumpen upp mot bakryggen. Honan liknar hanen men är större och har något längre näbb. Ungfåglarna liknar de vuxna fåglarna men har kortare näbb och gulbruna inslag i fjäderdräkten. 

Habitat

Storspoven förekommer i större delen av landet, främst på åkermark samt på hedar och mossar.

Migrering

Flyttar i juni (honor), juli (hanar) och augusti (ungfåglar) till Brittiska öarna och Västeuropas kuster. Ungfåglar flyttar ofta längre än vuxna individer. Återvänder i mars-april.

Födoval

Födan består mestadels av diverse smådjur, t.ex. daggmask, insekter, havsborstmaskar och kräftdjur, men även av bär, som tranbär och åkerbär. 

Beteende

Under flyttningen rastar storspoven på åkrar i södra Sverige. Den söker föda genom att plocka med näbben och genom att borra ner den djupt i marken. Sträcker i plogformation, ibland i blandade flockar med småspovar. Storspovens spelläte kan höras på långa avstånd.

Fortplantning

Hanen förbereder flera boplatser, vanligtvis i grästuvor, och honan väljer ut en av dessa. Honan lägger 4 ägg, som ruvas av båda föräldrarna i 27-29 dagar. Äggen är beigea med bruna fläckar och ca 68 mm långa och 46 mm breda. Honan lämnar familjen efter ett par dagar och hanen vaktar ungarna, som blir flygfärdiga efter 32-38 dagar.

Utbredning

Arten häckar i stora delar av Europa och Ryssland. De flesta storspovarna är flyttfåglar och populationerna väster om Uralbergen övervintrar i Västeuropas kusttrakter, vid Medelhavet eller i Afrika.


Mediafiler på webben
Läs mer